Syndare eller avfälling
Syndar gör vi som är troende på Jesus dagligdags och kanske utan att vi ens tänker på det.
Oförsonlighet, anseende till personen, världskärlek, avgudadyrkan, självhävdelse, högmod är bara några exempel på synder som många ”kristna” inte anser vara några direkta synder i jämförelse med äktenskapsbrott, otukt, dråp, mord etcetera.
Men dessa så kallade små synder är likväl synder. För Gud/Jesus är synd, synd oavsett vad det handlar om för synd och han förlåter dem som vill omvända sig från sin synd, sina synder.
Att vilja bli fri från sin synd/sina synder och att vilja omvända sig är ett tecken på att en frälst människa inte har blivit en avfälling. Den har syndat/den är en syndare men ingen avfälling. Den har inte permanent avfallit från den sunda och sanna läran eller från Jesus/Gud utan den vill komma tillbaka till Jesus/Gud.
En avfälling, en som har avfallit från Jesus/Gud, känner däremot inget behov av att omvända sig för den trivs med att vandra i synd och med en ANNAN Jesus och med ett annat evangelium och den vill gärna att andra skall göra detsamma.
Kyrkorna och samfunden är idag en grogrund till avfall då de inte vänder sig emot alla slags villoläror (onda andars läror) som florerar inom dessa (avslöjar dem) utan istället i många fall välkomnar dem med öppna famnen.
De bidrar till att föra människor som har blivit sant frälsta till Jesus/Gud, bort från Jesus/Gud och när detta har skett så känner de att de inte heller har något behov av att omvända sig.
Vad är det ”de” skall omvända sig från när kyrkorna inte tycker att avguderi, onda andars läror, världskärlek, högmod, självrättfärdighet med mera, inte är något som de behöver omvända sig från utan som är något som de/ kyrkorna uppmuntrar?
