Laglöshetens hemlighet

Här publiceras politiskt inkorrekta texter ur ett kristet perspektiv

Syndens lön är döden

Publicerad 2014-08-29 17:38:00 i

När människan inte lyder Gud (sin skapare) som är kärlek utan väljer att gå sina egna vägar och göra vad hon vill, kan han inte ha gemenskap med henne. Den brutna gemenskapen leder henne in i synd och in på den ondes område då en människa som frigör sig från Gud (väljer syndens väg) också frigör sig från kärleken och vad som ryms inom den som bland annat rättfärdighet, sanning och andens frukter.

Bibeln lär oss att synden kom in i världen genom en enda människa, Adam, och att vi syndar för att vi är syndare till vår natur. Inte för att vi har begått synder (stora eller små synder).

”Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå såsom rättfärdiga” (Rom. 5:19)

Gud skapade världen till en fullkomlig enhet, en vacker och harmonisk plats för alla människor (sina skapelser). Han skapade också en fullkomlig människa, Adam, till sin avbild, och gav åt honom den dyrbaraste av alla gåvor, friheten, vilket kan ses som ett bevis på Guds fullkomlighet då friheten gjorde det möjligt för honom att välja bort Gud och att handla tvärs emot hans vilja.

Om Gud hade valt att göra människan till en underdånig slav så hade hon aldrig kunnat bli en Guds avbild och verka för hans rikes utbredande.

När Adam valde att inte lyda Gud (gå syndens väg) valde han också vägen (syndens väg) för alla de efterkommande generationerna och de generationer som ännu inte har sett dagens ljus. På grund av Adams val har alla som levt, alla som lever och alla som kommer att leva i framtiden, varit syndare, är syndare och kommer att bli syndare.

”Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud” (Rom 3:23)

Gud uppmanade Adam och Eva att föröka sig och vara fruktsamma. Då de efter syndafallet fick två barn, Kain och Abel, blev dessa barn sina föräldrars avbilder, alltså besmittade med synd redan vid födseln på grund av föräldrarnas synd. Syndanaturen gick i arv till deras barn (precis som ögonfärg, hudfärg och olika mänskliga egenskaper kan gå i arv) som en arvssynd. 

Om du är född i en rik eller i en fattig familj, kanske i en medelklassfamilj har inget med dig som person att göra. Du har ett människovärde och du är samma skapelse oavsett under vilka förhållanden du har fötts in i och under vilka förhållanden du sedan hamnar i.

Från dina föräldrar får du en hel del i arv på ont och gott (det går inte att komma ifrån) men är ändå en egen individ tillhörande människosläkten (som innefattar alla levande människor). Eftersom vi tillhör människosläktet och har samma ursprungliga föräldrar (Adam och Eva) har vi alla fått synden till arvedel.

Hur mycket vi än försöker att av egen kraft (ibland söker vi hjälp hos andra människor som ju också är syndare) befria oss från detta arv så går det inte. Adams (den första människans) synd står emellan oss och Gud och där det finns synd kan inte Gud verka. Där verkar hans motståndare (Satan) och vinner nya segrar varje dag.

Synden frodas och synden är individuell men också kollektiv (gäller alla). Den som syndar mot Gud (vänder Gud ryggen och går sina egna egoistiska vägar) syndar också mot sina medmänniskor då någon sann självutgivande kärlek till medmänniskan (Guds kärlek) inte kan finnas utan Guds kärlek inneboende i varje människa.

Det vi brukar kalla kärlek bygger oftast på principen att hjälper du mig så hjälper jag dig, tycker du om mig så tycker jag om dig, är du snäll mot mig så är jag snäll mot dig, om du ger mig det så ger jag dig det. Det är en kärlek där de inblandade på något sätt tjänar det ena eller det andra på varandra och den kärleken kan bara existera så länge de olika parterna får sina behov (sina själviska behov) tillfredställda.     

Därför måste vi ständigt be Gud om att han fyller oss med sin kärlek så att vi kan älska vår nästa som oss själva. Det är svårt och inget vi klarar av egen kraft hur mycket vi än försöker då vi är syndare med en syndanatur fylld av själviskhet, högmod, intolerans, avundsjuka, missunnsamhet, småaktighet, ja av allt som ryms inom begreppet SYND och som går emot Guds vilja.

Om du växer upp i ett kärleksfullt hem (kanske ett kristet hem) där du trivs och med kärleksfulla föräldrar (som ger dig bra vägledning) samt i en kärleksfull omgivning och får all tänkbar uppmuntran, uppbackning, du behöver under uppväxten (på alla sätt) så är nog inte chansen så stor att du vid tretton eller fjorton års ålder säger till dina föräldrar att nu får ni sluta upp med att bry er om mig.

Jag vill slå mig fri, börja röka, knarka, supa, knulla runt, flytta hemifrån, bli kriminell och asocial, gå min egen väg och leva mitt eget liv utan er inblandning.

I familjer som lever under lugna och välordnade förhållanden kan synden döljas så till den grad att utomstående inte tror att det existerar någon synd i dem. Allt ser så fint, bra och kärleksfullt ut på ytan. Inget saknas. Men att familjemedlemmarna inte ges så stora möjligheter till att synda ”åtminstone synligt” innebär inte att de inte skulle kunna göra sig skyldiga till synder (även grova sådana) om de hade befunnit sig i mindre lovvärda situationer eller att de är mindre syndare i Guds ögon.

Barnen i dessa familjer börjar inte gärna röka, knarka eller supa under de tidiga tonåren som en protest (självdestruktiv) mot föräldrar och en oförstående vuxenvärld eftersom de trivs hemma med sina familjer och sina föräldrar och i sin omgivning och känner sig väl förstådda av sin omvärld.

De väljer inte på ett synligt sätt syndens väg som unga vilket de som har vuxit upp i ”synligt” syndiga familjer (i skilsmässofamiljer, med kriminella föräldrar, bland missbruk, med social och ekonomisk misär, med barnmisshandel, ja listan kan göras lång), har en tendens att göra.
 
Gud räknar inte med stora eller små synder. Synd är synd oavsett om det handlar om snatteri av ett äpple, om mord, ett oförsonligt sinnelag eller förtal med mera.

Allt som står emellan människan och Gud (att gå emot Guds vilja) är synd. Människan kan inte uppfylla den grundläggande principen i Guds lag (vilja) när hon är skild från Gud (och därmed också från människorna vilket redan nämnts) och som säger att:

”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd. Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: Du skall älska din nästa såsom dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna” (Matt. 22:37-40)

Då all verklig kärlek (det goda) kommer från Gud (vilket tål att upprepas) och inte inifrån oss själva eller inifrån någon enda av alla våra sex miljarder medmänniskor, måste vi vara i kontakt med Gud (kärlekens källa) för att kunna få del av den. Precis som den törstige måste söka sig till vattenkällan för att få vatten och inte bort från den, måste vi söka oss till Gud, vår skapare, för att uppnå sann kärlek, gemenskap och tillfredställelse.

I annat fall kan vi inte älska vare sig oss själva eller vår nästa. Vi får då inte tillgång till den sanna kärleken, Guds kärlek, utan enbart till den kärlek, det plagiat, som Satan lockar med och som bygger på att uppmuntra varje människa att sätta sig själv samt sina egna egoistiska behov främst (eventuellt den närmaste familjens eller släktens behov främst) och vara sin egen herre i alla lägen vilket är dömt att misslyckas på grund av människans syndiga natur.

Om människan följer Satans väg (Satans kärleksplagiat) så kan hon eller han mycket väl kosta på sig att vara generös när hon eller han mår bra och har det gott ställt. Precis som Satan kan hon omskapa sig till en ljusets ängel och vilseföra de allra minsta bland Guds barn så att de fås till att tro att hon eller han är någon annan.

Om hennes eller hans egna förhållanden förändras till det sämre, förändras också hon eller han. Generositeten (låtsaskärleken) flyr sin kos och själviskheten, egoismen, ja synden, visar sitt rätta ansikte som tidigare var dolt.

Satan vinner ytterligare poäng på grund av att människan inte förstår att Gud inte ser till vad folk skänker i form av pengar, mat, kläder eller dylikt när de lever efter Satans kärleksplagiat (vill bara ha mer av vad de anser vara livets goda) utan vad de behåller.

Om någon har femtio kronor och skänker bort hälften så skänker den mer än någon som har fem miljoner och skänker bort en eller två miljoner enligt Guds sätt att se det. En människa behöver inte vare sig fem eller tre miljoner för att leva drägligt en kortare tid men många anser sig behöva det (vara förtjänta av det), de har ju arbetat och slitit för att nå sitt mål och ser inte att det är synden och syndanaturen som framkallar både girighet och orätt.

När Satan har fångat människan i sin fälla och gjort henne till en del av sin så kallade kärlek (plagiatkärlek) som handlar om att lagligt kunna roffa åt sig så mycket som möjligt (sker alltid på någon annans bekostnad då världens resurser är begränsade) för att hon först efter det ska manas till att ge om hon har lust, så handlar det inte om kärlek, utan om att upphöja och sätta människan i fokus.

Att ställa till kaos (krig och blodutgjutelse) för att sedan erbjuda hjälp till de drabbade är Satans och hans anhängares taktik (se exempel Syrien, Ukraina med mera) när det gäller att förslava och lägga under sig mänskligheten på olika plan. Den bryts successivt ner ekonomiskt, socialt, kulturellt, andligt och vanliga människor hjälper, genom att ge sitt godkännande (tyst eller hörbart), till att några lyfts fram som hjältar och andra som offer istället för att avslöja Satan och hans anhang.
 
Genom utbildning, fredsprojekt (över gränserna), politik (sociala reformer), religion, filosofi med mera samt ständiga uppmaningar från olika håll om att vi skall vara goda (solidariska), barmhärtiga, kärleksfulla, generösa mot vår nästa har mänskligheten sedan begynnelsen försökt att göra sig kvitt synden och dess följder.

Ingen kan väl påstå att mänskligheten har lyckats särskilt bra och ingen är väl så naiv att den tror att det kommer att lyckas med ännu mer utbildning, sociala reformer, nya politiker, politiska partier eller vädjan till människor om att vara solidariska och generösa. Vad man ägnar sig åt och har ägnat sig åt under lång tid är att bota symptomen utan att vilja kännas vid sjukdomen (roten av det onda) synden med stort S.       

Man vill inte ens tala om den värsta av alla sjukdomar som finns och som någonsin har funnits och som ligger till grund för alla sjukdomar, all ondska och alla konflikter/krig (stora som små) mellan människor.

Till och med i kristna kretsar undviker man att tala om synden och om den nämns så görs det i förbifarten och ofta tillsammans med ett glatt utrop om att Gud älskar alla människor (i synnerhet de som för tillfället lyssnar och som har pengar till kollekten). Ingen har något att frukta så länge den är allmänt vänlig och god mot sina medmänniskor (det finns igen synd i våra moderna samhällen) är vad dagens präster och pastorer lär ut till syndare som söker sig till kyrkorna, innan de eventuellt skrivs in i medlemsmatrikeln.

Ett urvattnat och ljummet kärleksbudskap utan syndabefrielse predikas som följd av att synden inte nämns vid sitt rätta namn. Om en läkare gång efter annan, hade låtit bli att försöka klarlägga vilka sjukdomar tillsynes sjuka människor (som kommer till honom) lider av och istället börjat ge dessa långvarig symptomlindring utan att ha det minsta intresse av att ta reda på vad orsaken till symptomen är, så hade denna läkare förhoppningsvis förr eller senare fått sluta sitt arbete.

I kyrkorna ställs inga krav på vare sig på de som är tillsatta att leda församlingarna eller på församlingsmedlemmarna så länge alla är snälla, goda, glada och vill ha gemenskap runt kaffeborden samt undviker besvärliga (tabubelagda) ämnen såsom synden, dopet i anden, sanningen om de avfälliga kyrkorna och frimurarprästernas/pastorernas lojalitet till Guds och Guds rikes motståndare Satan.

Man går världens ärenden och världen (som styrs av den onde) har inget emot de kristna (inte heller de kristna har något emot världen) utan har säkerställt ett finfint gränsöverskridande, mångkulturellt och mångreligiöst, etniskt samarbete mellan de troende och de otroende. Mellan de som följer djävulen (världens barn med världens ande och avgudadyrkare) och de som följer Gud (drivs av Guds ande). Det är ett svek mot alla sant troende som vill följa Herren Jesus.

Samarbetet sägs syfta till att minska klyftorna mellan allt som skiljer åt och som står i konflikt. Genom kompromisser (på bekostnad av evangeliet och dess sanningar) och dialoger vill man föra samman alla möjliga trosriktningar och religioner trots att Jesus kom hit för att åtskilja (avskilja) till och med en son från sin far, en dotter från sin mor med Guds ord som är likt ett tveeggat svärd.

Han kom inte hit för att tala om att människor skall vara glada, barmhärtiga och trevliga mot varandra. Han visste att människan var en syndare med en syndanatur (egoistisk, motsträvig och en som propsade på att gå sina egna vägar) utan något gott i sig eftersom han var Gud, Guds son och en del av gudomen. Därför kom han för att omvända syndare (vände sig till alla människor) och ge dem ett nytt liv, ett nytt hjärta, för att de skulle kunna gå ut och förändra världen genom det nya sinnelaget (inte med vapen) som en människa får om den väljer att följa Kristus.

”Vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar människan. Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende. Allt detta onda går inifrån och ut, och det orenar människan” (Mark. 7: 20-23).

Vad den samlade mänskligheten behöver som bot mot synden är inte några nya partier, partiledare, gurus, mer aktiviteter och kafferep i kyrkorna, presidenter, religiösa ledare, välgörenhetsorganisationer, soppkök, klädinsamlingar, religioner, fredspristagare eller annat (världen svämmar redan över av godhetsapostlar som vill synas, höras, få uppmärksamhet och tjäna pengar), utan människor med förvandlade hjärtan som älskar Gud, (vill följa Jesus), samt sin nästa som sig själv.

”Ty såsom synden hade utövat sitt välde i och genom döden, så skulle nu ock nåden genom rättfärdighet utöva sitt välde till evigt liv, och det genom Jesus Kristus, vår Herre” (Rom 5:21)

Ingen människa kan rädda sig själv från syndens straff eller rena sitt eget hjärta från synden. Människor och änglar kan inte försona synder. Det är endast i Jesus Kristus som det finns försoning för våra synder och synden är ett mycket allvarligt ämne i bibeln. Den som syndar skall dö enligt Guds ord och det är bara Jesus som kan frälsa syndaren från det som väntar honom. Ingen människa eller några pengar i världen kan rädda honom.

”Ty den lön som synden giver är döden, men den gåva som Gud av nåd giver är evigt liv, i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom. 6:23)
FWT Homepage Translator

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela

Creeper MediaCreeper Politik