Laglöshetens hemlighet

Här publiceras politiskt inkorrekta texter ur ett kristet perspektiv

Psykopaten Stalin och den mordiska Tjekan

Publicerad 2018-08-30 17:33:15 i Ideologier,

En artikel hämtad från den kristna hemsidan EAEC

av Thorbjörn Johansen

"År 1918 var Stalin på väg till Tsaritsyn (Volgograd) för att påskynda spannmålstransporter. I samma vagn åkte också bolsjeviken Sergej Allilujev med sin 17-åriga dotter Nadja. Under natten hördes det skrik från hennes kupé. Fadern krävde att dörren skulle öppnas. Till slut öppnades den och Nadja kramade gråtande om sin far. Hon förklarade att Stalin just hade våldtagit henne. Sergej Allilujev tog fram sin pistol för att skjuta gärningsmannen. Stalin föll då på knä, bad om ursäkt och lovade gifta sig med flickan, för att man inte skulle göra för stor affär av det inträffade. Sergej Allilujev lugnade ned sig och gick med på att inte döda Stalin. Detta beslut kostade 14 år senare hans dotter livet, strypt av Stalin. När han gick i sorgetåget, anade han säkert inte att Stalin även skulle förgöra hans son. Men så blev det år 1939." (Jüri Lina, Under Skorpionens Tecken s. 233).

Historiker tvivlar inte på att Stalin ströp sin fru för att hon anklagade honom för folkutrotning. Redan tidigare var Stalin irriterad över Nadezdas lesbiska förhållande med en judinna, Zoja Mosina, som senare dock fängslades och skickades till Sibirien. Egentligen hade Stalin även homosexuell läggning enligt den judiske forskaren Isaac Don Levin (Stalins stora hemlighet 1946 s.40). Lazar Kaganovitj syster Roza blev Stalins nya hustru, en judendomens Ester enligt Gamla Testamentets recept. Lavrentij Beria och tolv judiska läkare stod bakom Stalins död.

Stalin som bankrånare

Kamo – bankrånare i partiets tjänst, en legend redan före myndighetsåldern, reste till Finland som 25-åring för att få Lenins tillstånd för ett sista stort bankrån, en så kallad "expropriation" och blev där försedd med både handvapen och bomber av Nikolaj Burenin i bolsjevikernas stridstekniska grupp. Förklädd som en ståndsmässig och förtroendeingivande "furst Dadiani", återvände han sedan med dessa påtryckningsmedel i bagaget, som inte kontrollerades vid gränsen, för att snart åter befinna sig i Georgien. Omgivet av bergstoppar klättrar Tiflis (Tblisi) med branta gator och kullerstensgränder och ett gytter av halvt orientaliska, halvt europeiska snickarglada trähus uppför terrasserna ovanför floden Kura. Bergen skyddar den mycket gamla staden mot vindarna, men på sommaren blir det ofta outhärdligt hett i dalgrytan.

En sådan het dag, den 26 juli 1907 anlände en sedeltransport till järnvägsstationen i Tiflis. I en av säckarna låg 680 femhundrarubelssedlar. Det var en avsevärd summa pengar, som i den tidens mynt motsvarade bortåt en kvarts miljon dollar eller en miljon svenska kronor. Sedelsäcken togs om hand av en kassör från riksbankens filial i staden (banken i Tiflis var i judarnas händer både före och även efter revolutionen). Tillsammans med en pistolbeväpnad vakt steg han in i en diligens som eskorterades av fem beväpnade kosacker. Efter diligensen och ryttarna följde en droska med gendarmer. När konvojen nådde fram till det stora Jerevantorget, som myllrade av flanerande i förmiddagshettan, slungade någon en bomb från ett hustak. Två av kosackerna dödades, och omkring femtio människor på torget sårades.

I samma ögonblick började andra bomber explodera på olika ställen på torget och det utbröt vild skottlossning. Märkligt nog var diligensen fortfarande oskadd, men hästarna hade råkat i sken. Med vagnen slängande som en vante rusade hästarna gatan fram. En man, som nyss spatserat runt på torget kastade sig plötsligt ut på gatan, löpte ifatt diligensen och kastade en bomb. Den exploderade mellan benen på hästarna som trasades sönder. Nu kom en annan man framstörtande, slet upp diligensdörren, ryckte åt sig sedelsäcken och försvann sedan in i en tvärgränd. Längre bort på gatan dök det upp en droska. På kuskbocken stod det en lång officer som vrålade och sköt runt omkring sig medan han i våldsamt tempo jagade förbi den söndersprängda diligensen och förföljde mannen med sedelsäcken. Han hann ikapp honom, tog ifrån honom säcken – och försvann. Officeren var Kamo.

Kamo begav sig raka vägen till Stalin, (1879-1953) som dittills hade hållit sig i bakgrunden. På kvällen, när stjärnorna börjat glöda melodramatiskt som stubintrådar på den kaukasiska bergshimlen, for Stalin iväg med säcken upp till observatoriet i Tiflis, och där han tog sig in i observatorns våning, sprättade upp hans madrass och sydde in sedlarna. Gömstället var snillrikt, eftersom pengarna på det sättet kunde avhämtas vilken stjärnklar natt som helst, ty observatorn var en gammal världsfrånvänd herre som fascinerat studerade himlakropparna från det de blev synliga tills de tonade bort. Stalin hade arbetat någon tid på observatoriet och visste allt om astronomens vanor.

Sedlar stora som en kaukasisk bergshöks vingar flaxar över Europa. Femhundrarubel sedeln var ett rejält papperssjok 13 x 28 centimeter, eller som en tredjedels tidningssida. Rånet hade inbringat sedlar till ett värde av 340 000 rubel, en svindlande summa. Det var bara det att den inte gick att växla in. Samtliga sedelnummer fanns antecknade i Petersburg. Banker och växlingskontor försågs med spärrlistor. En del pengar lyckades man ändå växla in på omvägar. En del förfalskades med hjälp av en bolsjevikisk konstnärinna. Hon numrerade om sedlarna med hjälp av pensel och mikroskop. Detta var möjligt men tidsödande.

Kamo arresterades i Berlin kånkande på en hattask fylld med femhundrarubelssedlar. Hemma hos honom fann man en resväska som innehöll en helvetesmaskin (bomb) och en stor mängd dynamit. Kamo spelade dock vansinnig med sådan inlevelse inför rättegången att han lyckades övertyga till och med de mest förhärdade rättspsykiatriker. Han satt av ett halvår i tyskt fängelse, utlämnades till Ryssland, men rymde snart. En grupp revolutionärer gjorde också ett försök att samtidigt växla in sedlarna i en rad städer utomlands. I Stockholm försöker letten Jànis Masters bli kvitt fem femhundrarubelsedlar på fem olika banker och växlingskontor. När han grips av Stockholmspolisen 20 januari 1908 är det för att sedelnumren är de samma som på spärrlistorna från Tiflis.

Stalin avrättade ingen personligen

Vi förflyttar oss till Stalins skenrättegångar som var mycket frekventa vid trettiotalets slut. Några minuter före midnatt sände Stalin iväg ett lakoniskt telegram: "OK."! Under de tidiga timmarna den 25 augusti körde ett antal limousiner in genom grindarna till Lubjankafängelset med funktionärerna som skulle bli åskådare till avrättningarna. En värdig Kamenev och en en speciellt febrig Zinovjev leddes ut ur sina celler och nerför trapporna. Jezjov och Jagoda kom i sällskap med den före detta frisören Pauker. Vysjinskij forväntades närvara i egenskap av riksåklagare vid de viktigaste avrättningarna, men det sades att han var för känslig och i sitt ställe skickades vanligtvis Lev Sjejnin, en av chefsutredarna. Mikojan lär ha sagt att politbyrån representerades av juden Kliment Vorosjilov.

Stalin närvarade aldrig när fångar torterades eller avrättades (även om han som barn blev åskådare till en hängning och i Tsaritsyn (Stalingrad, Volgograd) måste ha blivit vittne till mången våldsam död, men han respekterade sina bödlar. Officiellt kallades avrättning för "lagens strängaste straff", för det mesta antytt med den skräckinjagande forkortningen VMN eller akronymen Vysjka. Stalin kallade det "grovarbete" och såg det som en ädel tjänst åt partiet. Detta "grovarbetets" mäster med ansvar för den korta, dystra ritualen hette under Stalins tid Blochin, en 41-årig tjekist med stenansikte och svart, bakåtkammat hår. Blochin var en av århundradets flitigaste bödlar, avlivade personligen tusentals människor och brukade då bara ett slaktarförkläde i skinn över uniformen. Namnet på detta odjur har trots hans brott glidit mellan historieskrivningens fingrar. På teaterscenen runt Stalins hov smyger Blochin från och med nu omkring i bakgrunden men är sällan helt ute ur kulisserna.

Många tjekister tjänstgjorde som bödlar men det var Blochin själv, med hjälp av de två mordiska bröderna Vasilij och Ivan Zjigarev, som tog hand om de viktigaste fallen. V.M. Blochin hade tjänstgjort i tsarens arme under första världskriget, gick in vid Tjekan i mars 1921 och befordrades till chef för Kommandatura-grenen vilken var kopplad till den administrativa verkställande avdelningen. Det innebar att han var chef för Lubjankafängelset och då bland annat också för avrättningarna. Generalmajor Blochin gick i pension efter Stalins död och fick av Berija i egen hög person lovord for sin "oforvitliga tjänstgöring". Efter Berijas fall forlorade han i november 1954 sin rang och dog strax darpå, den 3 februari 1955.

Zinovjev vrålade att det var en "fascistisk kupp" och vädjade till bödlarna:

"Kamrater, för guds skull, kalla hit Josef Vissarionovitj! Josef Vissarionovitj lovade att rädda våra liv!"

Enligt vissa redogörelser kramade han och slickade tjekistens stövlar. Kamenev ska ha svarat olyckskamraten:

"Vi fortjänar det här på grund av vår ovärdiga hållning vid rättegången", samt sagt Zinovjev att vara tyst och dö med värdighet. Zinovjev förde ett sådant oväsen att en löjtnant från NKVD tog in honom i en angränsande cell och expedierade honom där. Båda två sköts i nacken.

De demolerade kulorna grävdes fram ur skallarna. Blodet och den pärlfärgade hjärnsubstansen torkades av och kulorna gavs till Jagoda, troligen medan de ännu var varma. Inte undra på att Vysjinskij blev illamående av dessa tillställningar. Jagoda satte etiketterna "Zinovjev" och "Kamenev" på kulorna och tog med sig dessa makabra men heliga reliker hem, där han bevarade dem bland sina samlingar med erotika och damstrumpor. Kropparna kremerades.

Stalin var alltid mycket intresserad av hur hans fiender uppträdde i sin yttersta stund och njöt av att de förnedrades och tillintetgjordes. "En man kan vara fysiskt modig men politiskt en ynkrygg", sade han. 

När Tjekan några veckor senare firade ett jubileum spelade Stalins hovkomiker Pauker upp scenen där Zinovjev bönfaller om nåd. Till ackompanjemang av vozjdens (Stalin) och Jezjovs hesa flatgarv släpades den knubbige, korsettförsedde och blankskallige Pauker in i rummet av två vänner som spelade vakter.
Han härmade Zinovjevs rop "För guds skull, kalla hit Stalin", men lade till ytterligare en detalj. Pauker som själv var jude, hade specialiserat sig på att dra judeskämt med den rätta brytningen, med tungspets-r och sjungande ton. Nu kombinerande han dessa element och gestaltade en Zinovjev som lyfte händerna mot himlen och grät: 

"Hör, 0 Israel, Herren vår Gud, Herren är en", och Stalin skrattade så mycket att Pauker fick ta om det en gång till. Stalin höll nästan på att kvävas av skratt.

Den gudlöse Stalin

Inte en enda synagoga förstördes eller förvandlades till offentlig toalett eller förråd som man gjorde med kyrkorna. Totalt förstördes 60 000 kyrkor. Massmördaren Kaganovitj avskydde kyrkorna som den talmudistiske jude han var. Kristendomen betraktas ju inom judendomen som kätteri. Han sprängde systematiskt ett antal kyrkor i Moskva i luften, bland annat den storslagna Kristi Frälsares katedral. Den är nu återuppbyggd, tack och lov.

Bolsjevikrevolutionen var judisk

Judarna medgav själva:

"Bolsjevikrevolutionen var ett verk av judarnas hjärnor. Revolutionen planerades av judar vars mål var den nya världsordningen" (American Hebrew, 8 september 1920). "Det som judarnas idealism och missnöje så mäktigt åstadkom i Ryssland, kommer att genomföras i andra länder enligt den judiska själens och det judiska hjärtats liknande historiska egenskaper" (American Hebrew, 10 september 1920).

Läs mer här:

http://www.eaec-se.org/articles/Johansen/psykopaten-stalin.htm

 

FWT Homepage Translator

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela

Creeper MediaCreeper Politik