Ett ljummet kärleksbudskap utan syndabefrielse
”Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum, och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. Du säger ju: ”Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken” (Upp. 3:15-16)
Dessa ord i uppenbarelseboken är riktade till församlingen i Laodicea men beskriver på ett mycket träffande sätt tillståndet i dagens kyrkor/frikyrkor. Det myckna kompromissandet har urvattnat grunden för församlingen, det vill säga Guds ord, och förvandlat det till ett allmänt kärleksbudskap för ”världen” och världens människor.
Detta kärleksbudskap har inte som syfte att befria människan från synden utan att hålla henne kvar i den och få henne att synda ännu mer.
Guds hus har blivit som ett allaktivitetshus (öppet för alla trosinriktningar och för alla som inte tror alls) där man gör allt för att gå de till Kristi lära neutrala och Kristusförnekare, tillmötes. Istället för att upplysa om synden, syndens verkningar och om hur mycket Gud hatar synden, går man i par med syndarna. Man samarbetar med alla med motiveringen att Gud älskar alla.
“Gå inte i par med de otroende. Vad har rättfärdighet med laglöshet att skaffa och vad har ljuset gemensamt med mörkret? Hur rimmar Kristus med Beliar, och vad förenar den troende med den otroende? Hur kan Guds tempel förlikas med avgudar?
Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo och vandra mitt ibland dem och vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: Dra bort från dem och skilj er från dem. Rör inte vid det som är orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara en fader för er, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, allhärskaren” (2. Kor. 6:14-18)
Det är sant att Gud älskar alla men inte synden. Han älskar syndarna men inte synden som är aktiv i de icke troende och det är en stor skillnad. Av den anledningen sände han sin älskade son till världen för att frälsa människan. Sonen, Jesus Kristus (Gud i människogestalt) tog på sig människornas synder och skapade en väg för människan till Gud genom Kristus. Detta var en kärlekshandling från Guds sida. Om han inte hade älskat människorna (sin egen skapelse) så hade han plockat bort dem från jorden.
Att gå i par med de otroende är samma sak som att gå i par med synden eftersom de otroende lever i sin syndanatur. För dem är att synda något helt naturligt och normalt precis som det var för oss innan vi kom till tro på Kristus.
Det utesluter inte att de som inte tror kan vara mycket goda människor. De flesta syndare är goda enligt världens sett att se det. De kämpar på och försöker vara så goda som möjligt mot sina närstående och sina medmänniskor. De gör många goda gärningar och blir kanske otrevliga någon gång för att sedan bli trevliga eller neutrala igen.
Men hur goda de än är i världens ögon så är de fortfarande syndare i Guds ögon för ingen människa klarar av egen kraft att hålla lagen, de tio budorden. Om man håller nio av buden (till exempel de allra grövsta och några till) och bryter mot ett så är det tillräckligt för att bli en syndare i Guds ögon.
Säg den som aldrig har tagit något den inte har rätt att ta. Till exempel en plastkasse från affären (kostar bara 2 kronor, en bagatell, eller hur?) eller något annat, i våra ögon, obetydligt. Säg den som aldrig har haft begär till något som tillhör nästan (varit avundsjuk på sin nästa) eller den som aldrig har ljugit.
Om en människa själ mycket eller lite, för stora eller små summor, ljuger mycket eller lite, stora eller små lögner, eller om hon begår äktenskapsbrott en gång eller tusen gånger, gör sig skyldig till avgudadyrkan en eller många gånger, spelar ingen roll. Det är synd i Guds ögon och eftersom ingen av oss klarar av att hålla lagen (buden) till hundra procent så är vi alla syndare.
Men bara man nämner ordet synd och syndare så går många icke kristna till attack om de inte blir helt paralyserade och intar en likgiltig hållning (vilket även är vanligt bland kristna som har prästen eller pastorn som auktoritet istället för bibeln). Man vill inte höra eller tala om sådant som är jobbigt (allt skall vara roligt, lätt och bekvämt, det ska va gött och leva, annars kan det kvitta) och synd är ju inte det lustigaste ämnet men ett av det viktigaste i den kristna läran.
Kalla mig syndare, det var det fräckaste, säger en del och spänner blicken i en när man upplyser dem om att de är syndare. Jag, en syndare!, som har arbetat i hela mitt liv, betalt skatt, varit snäll mot de svaga och mot alla människor, skänkt pengar till rädda barnen och andra välgörenhetsorganisationer och gjort rätt för mig på alla sätt. Hur kan du påstå att jag är en syndare?
De tror att synd handlar om att begå vissa onda gärningar, en del värre än andra, och förstår inte att synd i grunden är att vara avskild från Gud. De onda gärningarna är ett resultat av synden, det vill säga ett resultat av att vara avskiljd från Gud. Av att leva utan Gud.
En otroende (ofrälst) har hur god den än är, världens ande i sig. Med världens ande följer världens vishet, mänsklig vishet, mänskligt förstånd och som pricken över i, et, den köttsliga naturen. Den ofrälstes ande tillhör världen och därför kan han eller hon inte ta emot vad Guds ande säger. Det är en dårskap för honom eller henne.
Guds ande kan inte ha någon kontakt med den ofrälstes (syndarens) ande, med den vars ande är avskild från Gud och som har valt att tillhöra världen.
“Och vi har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud, för att vi skall veta vilka gåvor Gud har gett oss. Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig visdom har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss - vi tolkar andliga ting med Andens hjälp.
Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom och, han kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Den som är andlig däremot kan bedöma allt, men själv kan han inte bedömas av någon. Vem känner Herrens tankar så att han kan upplysa honom? Men vi tänker Kristi tankar” (1. Kor. 2:12-16)
En kristen har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud. En kristen tänker också Kristi tankar. Så står det i citatet här ovan och vi tror väl på det? Hur kan då en kristen vara ljum? Hur kan så många kristna vara ljumma? Varken varma eller kalla utan liknöjda, loja, oengagerade, ja helt enkelt ljumma, när de har Guds ande och Kristi tankar?
När de säger sig vilja arbeta för Guds rike och när de påstår sig göra det men istället för att gå ut och vittna om Jesus och sprida evangelium, väljer att vistas i sina fina kyrkor/frikyrkor och lyssna på präster och pastorer som har indoktrinerats av världsliga ledare (kristna sionister, frimurare, ockultister vilka alla tillhör Satans synagoga) för att sedan ha gemenskap runt kakfaten.
När de ger varandra utmärkelser, bjuder in falska profeter vars avsikt är att sprida villoläror, och när de tar åt sig äran om medlemsantalet i deras kyrkor/frikyrkor ökar istället för att ge äran åt Gud.
“Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar in till tidens ände” (Matt. 28:19-20)
Jesus säger inte sina lärjungar att det vore bra om ni i mån av tid, ork och lust kunde gå ut och sprida evangelium. Han befaller dem/oss att gå ut och göra alla folk till lärjungar och att lära dem allt vad han har befallt (missionsbefallningen).
Ändå väljer så många som kallar sig kristna, att häcka i kyrkorna/frikyrkorna och att delta i gemenskapsaktiviteter som bygger på världslig grund?
Beror detta på att de älskar Gud och känner sig manade att vinna själar för Kristus (själar som befinner sig utanför kyrkorna och som riskerar att hamna i helvetet) eller beror det på att de egentligen inte har något behov av Gud, på att de redan har fått det för dem nödvändigaste behovet tillfredställt för egen del i detta livet ("rikedomar och behöver intet", se citatat nedan) men att de är för fega för att helt ta avstånd från Gud?
Du säger ju: ”Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken” (Upp. 3:15-16)
Precis som är fallet med otrogna män och kvinnor, vill dessa ”kristna” både äta kakan och ha den kvar. De otrogna vill i allmänhet ha kvar sina fruar/män. Den materiella tryggheten (gemensam ekonomi, ägodelar, barn med mera) är avgörande. De skulle förlora för mycket på att skilja sig och väljer därför att träffa någon ny i smyg. Någon som kan piffa upp tillvaron om mannen eller frun är för tråkig, för tjatig eller plötsligt blir för gammal.
De förstår inte att Gud antingen vill att de skall vara varma eller kalla. Att de skall skilja sig från Gud eller överlåta sig helt åt Gud. Inte vara ljumna för då kommer han att utspy dem ur sin mun.
Att ha Guds ande och att tänka Kristi tankar är något mycket större och något mycket mer än världens allmänna kärleksbudskap. Den kraft som finns i världens ande och som de flesta kristna är beredda att anpassa sig sönder och samman till, och även i vissa fall ge sina liv för, kan inte komma i närheten av den kraft som finns hos Gud. Guds Ande.
Ändå vågar majoriteten av de kristna inte släppa taget utan står och pendlar med ena benet i världen och med det andra i Guds rike. De är ljumma!
Finns det någon arbetsgivare som vill anställa ljumma, oengagerade, slöa, ineffektiva och likgiltiga arbetare vars största intresse är att ha gemenskap (kafferep) på arbetstid? Är det inte så att de flesta arbetsgivare anställer folk för att de skall utföra ett arbete, ett arbete till nytta och vinst för arbetsgivaren? Inte till nytta och vinst för arbetstagaren.
Men vadå, tänker säkert någon ”kristen” nu. En sådan jämförelse kan man ju inte göra. Var och en gör väl som han eller hon vill och får väl vara som han eller hon vill, som en kristen vän sa till mig när jag gjorde henne uppmärksam på att Jesus befaller sina lärjungar (han ber dem inte gå ut om de har tid och lust) att gå ut och göra alla folk till lärjungar och att lära dem att hålla allt vad han har befallt.
Om nu världens arbetsgivare vill ha effektiva, pålitliga, lojala, flitiga, engagerade, utåtriktade, (ja, allt vad man nu brukar skriva i platsannonserna), medarbetare, varför skulle inte Gud vilja har det? Varför skulle inte Gud vilja ha medarbetare (anställda) som på allvar vill arbeta för hans rikes utbredning och som inte samtidigt arbetar för konkurrenten som i detta fall är världen?
Vad hade hänt om du som anställd på ett företag, i smyg hade arbetat för ett konkurrerande företag och detta uppdagades? Hade du fått löneförhöjning och applåder? Troligtvis inte. Du hade nog fått sparken.
Gud ger människor sparken på sitt sätt, och precis som de världsliga arbetsgivarna har han ingen nytta av ljumma medarbetare (anställda). Han skall utspy dem ur sin mun om de inte är till någon nytta för honom.
Den som försöker ligga bra till hos världen och som arbetar för den, ger sin kärlek, sin lojalitet, sitt bifall och sitt stöd till världen. Den som försöker göra Guds vilja och arbetar för Guds rikes utbredning, ger sin kärlek, sin lojalitet, sitt bifall och sitt stöd till Gud. Dubbla lojaliteter passar lika lite i Guds rike som i världens rike. Det går inte att tjäna och vara trogen två herrar samtidigt.
Därför står det skrivet:
“Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom“ (1. Joh.2:15)
“Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen betyder fiendskap med Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud” (Jak. 4:4)
Och så här:
Dessa ord i uppenbarelseboken är riktade till församlingen i Laodicea men beskriver på ett mycket träffande sätt tillståndet i dagens kyrkor/frikyrkor. Det myckna kompromissandet har urvattnat grunden för församlingen, det vill säga Guds ord, och förvandlat det till ett allmänt kärleksbudskap för ”världen” och världens människor.
Detta kärleksbudskap har inte som syfte att befria människan från synden utan att hålla henne kvar i den och få henne att synda ännu mer.
Guds hus har blivit som ett allaktivitetshus (öppet för alla trosinriktningar och för alla som inte tror alls) där man gör allt för att gå de till Kristi lära neutrala och Kristusförnekare, tillmötes. Istället för att upplysa om synden, syndens verkningar och om hur mycket Gud hatar synden, går man i par med syndarna. Man samarbetar med alla med motiveringen att Gud älskar alla.
“Gå inte i par med de otroende. Vad har rättfärdighet med laglöshet att skaffa och vad har ljuset gemensamt med mörkret? Hur rimmar Kristus med Beliar, och vad förenar den troende med den otroende? Hur kan Guds tempel förlikas med avgudar?
Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo och vandra mitt ibland dem och vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: Dra bort från dem och skilj er från dem. Rör inte vid det som är orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara en fader för er, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, allhärskaren” (2. Kor. 6:14-18)
Det är sant att Gud älskar alla men inte synden. Han älskar syndarna men inte synden som är aktiv i de icke troende och det är en stor skillnad. Av den anledningen sände han sin älskade son till världen för att frälsa människan. Sonen, Jesus Kristus (Gud i människogestalt) tog på sig människornas synder och skapade en väg för människan till Gud genom Kristus. Detta var en kärlekshandling från Guds sida. Om han inte hade älskat människorna (sin egen skapelse) så hade han plockat bort dem från jorden.
Att gå i par med de otroende är samma sak som att gå i par med synden eftersom de otroende lever i sin syndanatur. För dem är att synda något helt naturligt och normalt precis som det var för oss innan vi kom till tro på Kristus.
Det utesluter inte att de som inte tror kan vara mycket goda människor. De flesta syndare är goda enligt världens sett att se det. De kämpar på och försöker vara så goda som möjligt mot sina närstående och sina medmänniskor. De gör många goda gärningar och blir kanske otrevliga någon gång för att sedan bli trevliga eller neutrala igen.
Men hur goda de än är i världens ögon så är de fortfarande syndare i Guds ögon för ingen människa klarar av egen kraft att hålla lagen, de tio budorden. Om man håller nio av buden (till exempel de allra grövsta och några till) och bryter mot ett så är det tillräckligt för att bli en syndare i Guds ögon.
Säg den som aldrig har tagit något den inte har rätt att ta. Till exempel en plastkasse från affären (kostar bara 2 kronor, en bagatell, eller hur?) eller något annat, i våra ögon, obetydligt. Säg den som aldrig har haft begär till något som tillhör nästan (varit avundsjuk på sin nästa) eller den som aldrig har ljugit.
Om en människa själ mycket eller lite, för stora eller små summor, ljuger mycket eller lite, stora eller små lögner, eller om hon begår äktenskapsbrott en gång eller tusen gånger, gör sig skyldig till avgudadyrkan en eller många gånger, spelar ingen roll. Det är synd i Guds ögon och eftersom ingen av oss klarar av att hålla lagen (buden) till hundra procent så är vi alla syndare.
Men bara man nämner ordet synd och syndare så går många icke kristna till attack om de inte blir helt paralyserade och intar en likgiltig hållning (vilket även är vanligt bland kristna som har prästen eller pastorn som auktoritet istället för bibeln). Man vill inte höra eller tala om sådant som är jobbigt (allt skall vara roligt, lätt och bekvämt, det ska va gött och leva, annars kan det kvitta) och synd är ju inte det lustigaste ämnet men ett av det viktigaste i den kristna läran.
Kalla mig syndare, det var det fräckaste, säger en del och spänner blicken i en när man upplyser dem om att de är syndare. Jag, en syndare!, som har arbetat i hela mitt liv, betalt skatt, varit snäll mot de svaga och mot alla människor, skänkt pengar till rädda barnen och andra välgörenhetsorganisationer och gjort rätt för mig på alla sätt. Hur kan du påstå att jag är en syndare?
De tror att synd handlar om att begå vissa onda gärningar, en del värre än andra, och förstår inte att synd i grunden är att vara avskild från Gud. De onda gärningarna är ett resultat av synden, det vill säga ett resultat av att vara avskiljd från Gud. Av att leva utan Gud.
En otroende (ofrälst) har hur god den än är, världens ande i sig. Med världens ande följer världens vishet, mänsklig vishet, mänskligt förstånd och som pricken över i, et, den köttsliga naturen. Den ofrälstes ande tillhör världen och därför kan han eller hon inte ta emot vad Guds ande säger. Det är en dårskap för honom eller henne.
Guds ande kan inte ha någon kontakt med den ofrälstes (syndarens) ande, med den vars ande är avskild från Gud och som har valt att tillhöra världen.
“Och vi har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud, för att vi skall veta vilka gåvor Gud har gett oss. Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig visdom har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss - vi tolkar andliga ting med Andens hjälp.
Den oandlige tar inte emot vad Guds ande säger, det är dårskap för honom och, han kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Den som är andlig däremot kan bedöma allt, men själv kan han inte bedömas av någon. Vem känner Herrens tankar så att han kan upplysa honom? Men vi tänker Kristi tankar” (1. Kor. 2:12-16)
En kristen har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud. En kristen tänker också Kristi tankar. Så står det i citatet här ovan och vi tror väl på det? Hur kan då en kristen vara ljum? Hur kan så många kristna vara ljumma? Varken varma eller kalla utan liknöjda, loja, oengagerade, ja helt enkelt ljumma, när de har Guds ande och Kristi tankar?
När de säger sig vilja arbeta för Guds rike och när de påstår sig göra det men istället för att gå ut och vittna om Jesus och sprida evangelium, väljer att vistas i sina fina kyrkor/frikyrkor och lyssna på präster och pastorer som har indoktrinerats av världsliga ledare (kristna sionister, frimurare, ockultister vilka alla tillhör Satans synagoga) för att sedan ha gemenskap runt kakfaten.
När de ger varandra utmärkelser, bjuder in falska profeter vars avsikt är att sprida villoläror, och när de tar åt sig äran om medlemsantalet i deras kyrkor/frikyrkor ökar istället för att ge äran åt Gud.
“Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar in till tidens ände” (Matt. 28:19-20)
Jesus säger inte sina lärjungar att det vore bra om ni i mån av tid, ork och lust kunde gå ut och sprida evangelium. Han befaller dem/oss att gå ut och göra alla folk till lärjungar och att lära dem allt vad han har befallt (missionsbefallningen).
Ändå väljer så många som kallar sig kristna, att häcka i kyrkorna/frikyrkorna och att delta i gemenskapsaktiviteter som bygger på världslig grund?
Beror detta på att de älskar Gud och känner sig manade att vinna själar för Kristus (själar som befinner sig utanför kyrkorna och som riskerar att hamna i helvetet) eller beror det på att de egentligen inte har något behov av Gud, på att de redan har fått det för dem nödvändigaste behovet tillfredställt för egen del i detta livet ("rikedomar och behöver intet", se citatat nedan) men att de är för fega för att helt ta avstånd från Gud?
Du säger ju: ”Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken” (Upp. 3:15-16)
Precis som är fallet med otrogna män och kvinnor, vill dessa ”kristna” både äta kakan och ha den kvar. De otrogna vill i allmänhet ha kvar sina fruar/män. Den materiella tryggheten (gemensam ekonomi, ägodelar, barn med mera) är avgörande. De skulle förlora för mycket på att skilja sig och väljer därför att träffa någon ny i smyg. Någon som kan piffa upp tillvaron om mannen eller frun är för tråkig, för tjatig eller plötsligt blir för gammal.
De förstår inte att Gud antingen vill att de skall vara varma eller kalla. Att de skall skilja sig från Gud eller överlåta sig helt åt Gud. Inte vara ljumna för då kommer han att utspy dem ur sin mun.
Att ha Guds ande och att tänka Kristi tankar är något mycket större och något mycket mer än världens allmänna kärleksbudskap. Den kraft som finns i världens ande och som de flesta kristna är beredda att anpassa sig sönder och samman till, och även i vissa fall ge sina liv för, kan inte komma i närheten av den kraft som finns hos Gud. Guds Ande.
Ändå vågar majoriteten av de kristna inte släppa taget utan står och pendlar med ena benet i världen och med det andra i Guds rike. De är ljumma!
Finns det någon arbetsgivare som vill anställa ljumma, oengagerade, slöa, ineffektiva och likgiltiga arbetare vars största intresse är att ha gemenskap (kafferep) på arbetstid? Är det inte så att de flesta arbetsgivare anställer folk för att de skall utföra ett arbete, ett arbete till nytta och vinst för arbetsgivaren? Inte till nytta och vinst för arbetstagaren.
Men vadå, tänker säkert någon ”kristen” nu. En sådan jämförelse kan man ju inte göra. Var och en gör väl som han eller hon vill och får väl vara som han eller hon vill, som en kristen vän sa till mig när jag gjorde henne uppmärksam på att Jesus befaller sina lärjungar (han ber dem inte gå ut om de har tid och lust) att gå ut och göra alla folk till lärjungar och att lära dem att hålla allt vad han har befallt.
Om nu världens arbetsgivare vill ha effektiva, pålitliga, lojala, flitiga, engagerade, utåtriktade, (ja, allt vad man nu brukar skriva i platsannonserna), medarbetare, varför skulle inte Gud vilja har det? Varför skulle inte Gud vilja ha medarbetare (anställda) som på allvar vill arbeta för hans rikes utbredning och som inte samtidigt arbetar för konkurrenten som i detta fall är världen?
Vad hade hänt om du som anställd på ett företag, i smyg hade arbetat för ett konkurrerande företag och detta uppdagades? Hade du fått löneförhöjning och applåder? Troligtvis inte. Du hade nog fått sparken.
Gud ger människor sparken på sitt sätt, och precis som de världsliga arbetsgivarna har han ingen nytta av ljumma medarbetare (anställda). Han skall utspy dem ur sin mun om de inte är till någon nytta för honom.
Den som försöker ligga bra till hos världen och som arbetar för den, ger sin kärlek, sin lojalitet, sitt bifall och sitt stöd till världen. Den som försöker göra Guds vilja och arbetar för Guds rikes utbredning, ger sin kärlek, sin lojalitet, sitt bifall och sitt stöd till Gud. Dubbla lojaliteter passar lika lite i Guds rike som i världens rike. Det går inte att tjäna och vara trogen två herrar samtidigt.
Därför står det skrivet:
“Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom“ (1. Joh.2:15)
“Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen betyder fiendskap med Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud” (Jak. 4:4)
Och så här:
”Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och mammon” (Matt.6:24)
Ett allmänt kärleksbudskap till vilket världen har lagt grunden, har inte något att göra med den kärlek, rättfärdighet och sanning som Gud står för. Det allmänna kärleksbudskapet har sitt ursprung i världen och inte hos Gud. Det allmänna kärleksbudskapet går inte tillrätta med synden och Satans makt över människor, som är orsaken till allt lidande.
Det allmänna kärleksbudskapet träder in när synden har gjort sitt. När synden (Satan) har fått härja och förstört enskilda människor, länder, befolkningar med mera, då samlar man ihop de goda krafterna som får i uppdrag att återuppbygga och att hjälpa dem som drabbats av synden och av Satan.
De krig som Satan och hans synagoga (frimurare, Illuminater, sionister och ockultister) startar över hela världen, skapar till exempel stora flyktingströmmar idag. Många av flyktingarna hamnar i Sverige. Att de måste fly är givetvis tragiskt och att hjälpa dem på olika sätt (vilket vi gör) när deras liv har raserats och deras hem jämnats med marken, är en kärleksfull (god) handling. Ingen kan väl påstå något annat.
Men är det kärleksfullt att låta människor som inte har varit med om att starta krigen få betala de kostnader som följer?
Om ett för dig antal okända människor skadar eller förstör några andra människors egendom, skall då du och andra som är oskyldiga, behöva betala vad det kostar att ersätta dessa skador?
Är det inte detta som sker idag? Satan och hans synagoga startar krig i hela världen med resultat att människor blir utblottade och måste fly från krigshärdarna. De länder som de flyr till, eller snarare de ländernas befolkningar, varav många kanske själva lever nära fattigdomsgränsen, tvingas sedan betala de flyendes (asylsökandes) uppehälle under lång tid, inte sällan på livstid då det saknas arbeten och de arbeten som går att uppbåda, är statligt subventionerade arbeten vilket leder till ytterligare förlust för befolkningarna och på sikt för alla.
Istället för att angripa roten till det onda (synden i människan), högmodet och den myckna köpenskapen som leder till all slags orätt, girighet, maktbegär med mera, griper man in när skadan redan är skedd. Då står kyrkorna/frikyrkorna och alla jättegoda, men ack så ljumma människor, på kö för att hjälpa och ta emot de nödlidande i soppköken. Man ser inte att man ger sitt godkännande till synden (orätten, orättfärdigheten) genom att låtsas som om det inte existerar någon synd.
Ett allmänt kärleksbudskap till vilket världen har lagt grunden, har inte något att göra med den kärlek, rättfärdighet och sanning som Gud står för. Det allmänna kärleksbudskapet har sitt ursprung i världen och inte hos Gud. Det allmänna kärleksbudskapet går inte tillrätta med synden och Satans makt över människor, som är orsaken till allt lidande.
Det allmänna kärleksbudskapet träder in när synden har gjort sitt. När synden (Satan) har fått härja och förstört enskilda människor, länder, befolkningar med mera, då samlar man ihop de goda krafterna som får i uppdrag att återuppbygga och att hjälpa dem som drabbats av synden och av Satan.
De krig som Satan och hans synagoga (frimurare, Illuminater, sionister och ockultister) startar över hela världen, skapar till exempel stora flyktingströmmar idag. Många av flyktingarna hamnar i Sverige. Att de måste fly är givetvis tragiskt och att hjälpa dem på olika sätt (vilket vi gör) när deras liv har raserats och deras hem jämnats med marken, är en kärleksfull (god) handling. Ingen kan väl påstå något annat.
Men är det kärleksfullt att låta människor som inte har varit med om att starta krigen få betala de kostnader som följer?
Om ett för dig antal okända människor skadar eller förstör några andra människors egendom, skall då du och andra som är oskyldiga, behöva betala vad det kostar att ersätta dessa skador?
Är det inte detta som sker idag? Satan och hans synagoga startar krig i hela världen med resultat att människor blir utblottade och måste fly från krigshärdarna. De länder som de flyr till, eller snarare de ländernas befolkningar, varav många kanske själva lever nära fattigdomsgränsen, tvingas sedan betala de flyendes (asylsökandes) uppehälle under lång tid, inte sällan på livstid då det saknas arbeten och de arbeten som går att uppbåda, är statligt subventionerade arbeten vilket leder till ytterligare förlust för befolkningarna och på sikt för alla.
Istället för att angripa roten till det onda (synden i människan), högmodet och den myckna köpenskapen som leder till all slags orätt, girighet, maktbegär med mera, griper man in när skadan redan är skedd. Då står kyrkorna/frikyrkorna och alla jättegoda, men ack så ljumma människor, på kö för att hjälpa och ta emot de nödlidande i soppköken. Man ser inte att man ger sitt godkännande till synden (orätten, orättfärdigheten) genom att låtsas som om det inte existerar någon synd.
