Laglöshetens hemlighet

Många som befolkar kyrkorna och stöttar kyrkorna (som är medlemmar i dessa), har tyvärr aldrig blivit frälsta till Jesus/Gud utan de är med i en kyrka, i ett samfund, för att det har varit som en slags tradition i släkten som de tycker måste föras vidare.

Vi lever trots allt i ett kristet land brukar det heta och det gäller att värna om det ”kristna arvet” i landet (även om de inte kan eller vill göra så mycket åt landet) och i familjen och det är kärleksfullt (barmhärtigt) att vara med i en kyrka och få hjälpa till med att driva kyrkan och alla dess aktiviteter (bidra med en peng eller flera pengar), som vänder sig till allt och alla.

Då är man en kärleksfull och god människa och det går bra att kalla sig för en ”kristen” för Jesus och hans apostlar var ju även de kärleksfulla och goda som anordnade roliga och nyttiga aktiviteter för ”hedningarna”/för de icke troende och tog fram den stora insamlingsbössan titt som tätt till förmån för de icke troende hedningarna så att de skulle kunna få må så bra som möjligt i sin OTRO och i världen om de bara då och då dök upp i församlingen och närvarade vid möten ”MED DE HELIGA” (som de kallas i bibeln) eller med ett annat ord , med de troende på Jesus/Gud.

Så var det kanske inte riktigt (eller?) men så är det idag bland de ”kristna” (de som kallar sig för Jesus/Guds lärjungar men som ljuger), som älskar världen och herren som styr över världen och som gör allt för att behaga världen och för att få vara den till lags.

När en människa har blivit sant frälst till Jesus/Gud och söker sig till en kyrka så är det i regel denna sortens människor den/de möts av i kyrkorna och i samfunden.

Snälla, glada, positiva och goda människor (inget ont i dem, det är inte fel att vara snäll, glad och positiv och god) som till det yttre ger ett sken av att vara sant frälsta till Jesus/Gud, de säger att de är det, men som är likt vilka snälla, glada och positiva och goda ofrälsta människor som helst när det väl kommer till kritan.

De saknar kraft (Jesus/Guds kraft), men intalar sig att de vandrar med Jesus/Gud.

Det är ingen skillnad mellan dessa och mellan de som är ofrälsta och som har en positiv attityd till livet och som är snälla, goda och glada.

De samarbetar i sina kyrkor och samfund med en annan grupp, med de som en gång har blivit sant frälsta till Jesus/Gud men som har valt att arbeta för kyrkorna och samfunden efter att de har förstått (de kanske förstod detta på ett tidigt stadium), att det är vad som kan gynna dem mest personligen på det ena eller det andra sättet.

De stannade (stannar) upp i sin vandring med Jesus/Gud och han tvingade dem (tvingar dem inte) inte att fortsätta (Jesus/Gud tvingar ingen att vandra med honom) och idag står de stilla (stampar på samma plats efter kanske tjugo eller trettio år eller mer) och måste se till så att deras kyrka/en byggnad kan gå runt) alternativt har redan förlorat sin frälsning då frälsningen innebär att hålla sig nära Jesus/Gud och att vilja vandra med honom (det finns ingen frälsning annat än i Jesus) och lyssnar på vad nytt kyrkorna och samfunden har att komma med, som de vill att de skall stå upp för.

De gick från ett slaveri, från slaveriet i världen, till ett annat slaveri, till slaveriet i kyrkorna och i samfunden.

Till slut, och i takt med att kyrkorna inrättar sig efter världen, de blir bara värre och värre, vet de (dessa som en gång hade en sann frälsningsupplevelse) inte vad som är rätt eller fel och de söker hela tiden efter nya lärare (församlingar) som kan klia dem i nacken och få dem att må bra men oftast så stannar de kvar i sin ursprungsförsamling/kyrka som medlemmar då de inte vill svika den/de som har gjort dem så mycket gott!!

Det skulle vara lika med att begå äktenskapsbrott anser de. Man måste vara trogen, trogen, menar de men frågan är trogen till vad eller till vem??

Till vad och till vem skall man vara trogen som frälst till Jesus/Gud? Till en kyrka eller till ett samfund som till största delen består av människor som aldrig har blivit sant frälsta till Jesus/Gud men som tror att de har blivit det för att de är positiva, snälla, glada och goda och som älskar världen eller skall man vara trogen mot Jesus/Gud?

Vad är HELGELSE enligt Jesus, apostlarna och bibeln? Är det att stäva efter att bli ännu positivare, snällare, gladare och godare än vad man redan är så att man en dag kan bryta sig ut och starta en ny kyrka (man kanske kan utropa sig själv till Gud/Jesus och få en massa anhängare som böjer knä för en!) eller handlar helgelse om att lära känna Jesus/Gud och vad han vill utan att världen, de ofrälsta, tränger sig på och säger vad den/de vill?

Är världens ”kärlek” (det som kallas kärlek i världen), Guds/Jesus kärlek?