Laglöshetens hemlighet

Vad Peter Wolodarski inte vet är att ornitologi är ett av mina stora intressen ända sedan jag var barn. Det står inte ett enda ord om människor i min krönika om göken. Ändå lyckas alltså Peter Wolodarski framställa den som ”en del i Caesars kampanj mot invandringen”. Det är ett enastående utslag av paranoia som måste vara unikt i sitt slag. Det går inte att dra någon annan slutsats än att göken – utan att själv vara medveten om saken – är en fruktansvärt rasistisk fågel.

Alltså, på mångas begäran:

Med egen vinning som enda drivkraft iscensätter den ett av världens skickligaste och mest brutala bedrägerier. Samvetslöst utnyttjar och parasiterar den på andra som är mindre och svagare än den själv. För att nå sitt mål förfalskar den sin identitet, ockuperar kallsinnigt andras bostäder och förvandlar dem snabbt till baser för massmord och etnisk rensning.

På sensommaren återvänder de i stora skaror till hemlandet. Först ger sig de vuxna av. Sedan reser de unga, helt utan hjälp och vägledning av föräldrar eller andra vuxna. Bakom sig lämnar de plundring, förstörelse och tusentals offer för ond bråd död. Göken är förslagen och skoningslös.

But it takes two to tango. Utan häpnadsväckande godtrogenhet och brist på försvarsinstinkter hos de fåglar som låter sig utnyttjas skulle göken tvingas ändra sitt beteende och börja ta ansvar för sina egna barn och bostadsförhållanden.

Du hör den första gången en av de ljuva vårdagarna i början av maj. Vi låter oss förföras av det mystiska ljudet som inte liknar något annat. Två toner, alltid på avstånd, liksom ogripbara och omöjliga att lokalisera. Ett magiskt ljud, intimt förknippat med den nordiska försommaren. I själva verket är det preludiet till ett dödligt drama. Hanens två toner är inte avsedda att behaga oss. Ljudet är en revirmarkering till andra hanar att hålla sig borta och startsignalen till en brutal tragedi.

Det fanns en tid när förfäderna byggde sina egna bon och tog hand om sin egen avkomma. Men det är flera miljoner år sedan. Någonting hände som fick göken att överge sin värdegrund, släppa allt ansvar och inleda en karriär som empatistörd parasit och bedragare. Karriärvalet har visat sig vara mycket lönsamt – göken får mycket för ingenting, medan de som utnyttjas blir bestulna på allt de har.

Jack Nicholson i Milos Formans film ”Gökboet” från 1975.

Både Milos Formans succéfilm ”Gökboet” från 1975 och Ken Kesey’s roman med samma namn utgår från en illusion. Gökar bygger inga bon. Hemlösa och asociala drar de omkring och parasiterar på fåglar som är mindre och svagare än de själva. Historien om göken är en skakande berättelse om samvetslös rovdrift, råbarkade bedrägerier, förfalskad identitet, kallsinnig infiltration och skrupelfri egoism. Men det är också en historia om att låta sig bedras, om blåögd naivitet och godtrogenhet till döds.

Numera lever göken i total avsaknad av värdegrund. Den struntar fullkomligt i alla fåglars lika värde och gör sig konsekvent skyldig till hets mot fågelgrupp. Sin egen avkomma struntar den totalt i. I fågelvärlden existerar ingen moral och inga skuldkänslor. Gökens kriminella livsstil accepteras av naturen, som känner en enda lag: döda eller bli dödad. Äta eller ätas.

En gökunge matas av en rörsångare.

När göken kommer till Norden och upphäver sitt mytomspunna ko-ko i början av maj kommer den inte för att njuta av den vackra naturen eller bjuda oss på akustiskt välbehag. Anledningarna är krassare än så. Dels erbjuder de nordiska länderna försörjning genom gratis tillgång på mat, dels tillhandahåller de den perfekta bakgrunden för att iscensätta det massmord som är gökens specialitet.

I enlighet med den fria rörligheten inom EU är göken spridd över hela Europa och finns i nästan alla biotoper, utom Island som ju inte är medlem i EU. Den tål nästan alla klimat och har funnits på våra breddgrader i minst 4 000 år, från senare delen av stenåldern. Människor har länge haft klart för sig att göken bär död och olycka under sina vingar. I gammal folktro omges den med magiska föreställningar som till stor del handlar om sorg och död:

Södergök är dödergök.
Norrgök är sorggök.
Västergök är bästergök.
Östergök är tröstergök.

Det är just nu, i början av maj, som gökens promiskuösa leverne till tonerna av hanarnas ko-ko utbryter i vårlandskapet i en omfattning som skulle få till och med RFSU att blekna. Göken är gammaldags heterosexuell men utpräglat polyamorös. Det kopuleras friskt i skogen, och både hanar och honor parar sig hejvilt med flera olika partners under samma säsong.

Gökens könsroller är utpräglat könsspecifika. Jämställdhet är ett okänt begrepp. I enlighet med Fi:s ideal har honorna hela makten. Hanens roll är reducerad till spermaleverantör, visserligen så ofta han har lust, men hans arbetsbörda måste ändå beskrivas som lindrig.

Kanske är det den förnedrande könsmaktsordningen eller att han är undersysselsatt och uttråkad som gör att han tycks sakna allt intresse och talang för romantisk uppvaktning. Om han riktigt vill bjuda till kan han rafsa ihop lite gräs eller larver i näbben och ge honan alldeles före själva akten. Mer fjäsk än så blir det sällan. Det är pang på som gäller, utan krusiduller.

När hanen har klarat av spermaleveranserna har han gjort sitt för säsongen och kan fördriva tiden med att sitta i en trädtopp och ko-ko’a dagarna i ända. Så småningom gör han inte ens det.

Honan har betydligt större mål i sikte. Det är hon som ska föra släktet vidare. Inga tecken tyder på att hon upplever uppdraget som mindre prestigefyllt – tvärtom, hon skyr inga medel för att lyckas. Hon flyger omkring i sitt flera kvadratkilometer stora äggläggningsrevir och spanar intensivt efter lämpliga småfågelbon att inkräkta på. Under minst en månad värper hon ett ägg varannan dag. Om hon hittar tillräckligt många bon att snylta på kan hon värpa upp till 20-25 ägg på en säsong, alla i olika bon.

Med sin blågrå eller bruna outfit med aggressivt tvärstrimmig buk ser göken ut som en rovfågel. Det är den ju också, även om den inte räknas till rovfågelsläktet. Allra mest liknar den en sparvhökshane. Göken härskar via rädsla, utseendet är designat för att skrämma bort småfåglarna så att gökhonan ostörd kan ockupera och plundra deras bon.

Rödstjärtens bo och ägg.

Gökägg har hittats hos mer än 150 fågelarter. Allra helst parasiterar göken på stackare som inte har förstånd att försvara sig; sädesärla, rörsångare, trädgårdssångare, törnsångare, ängspiplärka och rödstjärt. Svart-vit flugsnappare, svalor och skator är också tänkbara offer.

Den hårt drabbade ängspiplärkan.

I Norrland är gulärla, blåhake, bergfink, lappsparv och ängspiplärka mest utsatta för göken. Särskilt ängspiplärkan kan vara hårt drabbad med upp till vart tionde bo intaget av göken. I Norge är buskskvättan det vanligaste offret.

För att lyckas med sin djävulska plan sitter gökhonan i timmar på sin utkiksplats och håller uppsikt över det inspanade boet. När hon har försäkrat sig om att småfåglarna är ute på flygtur och boet är tomt slår hon till med satanisk fräckhet. Attacken är blixtsnabb. På bara några sekunder hinner hon dyka ner i boet, sluka ett av småfåglarnas ägg och värpa ett eget.

Hon väljer tidpunkten noga. Hon vet att fåglar är som mest uppmärksamma och på alerten på mornarna. Därför lägger hon sitt ägg sent på eftermiddagen eller tidigt på kvällen. När boinnehavarna kommer tillbaka till boet märker de ingenting av inkräktarens besök. För småfåglar har det visat sig inte spela någon roll om boet rymmer ett ägg för mycket. Fåglar kan inte räkna.

Gökhonans hemlighet är att varje ägg som hon lägger i andra fåglars bon är en mästerlig förfalskning. Genom att imitera de blivande fosterföräldrarnas egna ägg hindrar hon dem från att fatta misstankar och får dem att utan knot ta hand om hennes unge. Gökhonan parasiterar oftast på samma fågelart hela livet. Därför ”vet” hon exakt hurdana ägg hon ska tillverka.

Göken gör tydlig skillnad på vi och dom och ägnar sig helt utan skuldkänslor åt systematisk diskriminering. Honan är ytterst selektiv när hon väljer ut vilka bon hon ska lägga sina ägg i. Det ska vara en lättlurad art som utan protester tar hand om gökungen som om den vore deras egen.

Fosterföräldrarna gör däremot ingen skillnad på vi och dom, och det kommer, som vi ska se, att sluta i katastrof. Med sin gränslösa och självuppoffrande godhet skapar de sin egen tragedi. När sommaren går mot sitt slut har de berövats sin egen avkomma, och om de inte skärper sin vaksamhet är risken överhängande för att de kommer att drabbas av samma bittra öde gång på gång.

De flesta fågelarter som göken parasiterar på lägger 4-5 ägg och ruvar dem i ungefär två veckor. Gökägget däremot kläcks redan efter tolv dagar. Det är en garanti för att den nykläckta gökungen blir först på plan i det ockuperade boet.

Knappt har den spräckt äggskalet förrän den högljutt börjar tigga mat. Under dygnets alla ljusa timmar sliter de arma fosterföräldrarna hårt med att flyga i skytteltrafik och fånga insekter att stoppa i gapet på den glupska ungen.

De skulle naturligtvis ha matat sina egna ungar om de fått några – skillnaden är att gökungen har tillskansat sig en monopolställning och ensam glufsar i sig lika mycket mat som en hel kull småfåglar. Nykläckt och naken är den så erbarmligt ful att endast grundligt bedragna fosterföräldrar kan känna sig manade att ta hand om den. Föga anar de gökungens planer.

Läs fortsättningen här:

https://juliacaesar.blog/2018/05/01/pa-begaran-min-mest-rasistiska-kronika-gokens-forlorade-vardegrund/