Bortskämda ensamkommande "flykting" barn
”De är inga barn, de är bortskämda unga män”
Annika arbetar sedan två år tillbaka som god man åt ”ensamkommande flyktingbarn”. Erfarenheterna hon skaffat sig som god man har gjort henne mycket skeptisk till hela flyktingindustrin, och hon vill nu dela med sig av sina upplevelser. – Det känns som att det är min plikt att berätta hur det verkligen ligger till, säger hon.
Annika, som är i 50-årsåldern och egentligen heter något annat, vill vara anonym. Hon förklarar att hon behöver pengarna som godmanskapet ger. Som ensamstående med två barn och utan heltidsarbete, är ersättningen för hennes godmanskap det enda som får familjeekonomin att gå runt. Nya Tider har kontrollerat Annikas identitet och att hon mycket riktigt har uppdrag från överförmyndarnämnden i en svensk kommun som god man åt ”ensamkommande flyktingbarn”. I övrigt låter vi hennes berättelse tala för sig själv.
– Ja, jag jobbar alltså med ”stackars fattiga flyktingbarn”, inom citationstecken, säger Annika när vi träffar henne i köket hemma hos hennes syster.
– När jag började med det här för två år sedan tyckte jag ju synd om alla flyktingarna, allra mest synd om barnen som flyr från krig och allt det där. Sedan började jag som god man och fick inblick i hur de fungerar, hur de är. Alla lögner, otacksamheten. Numera prenumererar jag på Nya Tider och röstar på Sverigedemokraterna, det säger väl allt, skrattar Annika.
Det Annika reagerade mot var dels hur de ”ensamkommande flyktingbarnen” – i verkligheten oftast unga män – själva ljuger och manipulerar systemet, dels att svenska myndigheter är så naiva i sina kontakter med dem.
– Jag gillar inte oärlighet, och nästan alla ljuger. De ljuger om sin ålder, de ljuger om sin bakgrund, de ljuger om att de är fattiga.
– Jag gissar att 90 eller 95 procent av dem jag träffat ute på boendena är äldre än 18. Ofta betydligt äldre. Jag minns att jag en gång kom in på ett boende och spontant utbrast: ”Oj, ett barn!” Det slank bara ur mig, och personalen skrattade och sade ”ja, titta, ett barn”. Där satt en liten kille på kanske 12-13 år vid en dator. Det är enda gången jag sett någon på ett boende som jag är säker på att han verkligen är ett barn. Sedan finns det ju några som troligtvis är 16-17 som de påstår sig vara, men det är ett fåtal. Det är unga män som sitter på de här boendena. Sällan flickor, och sällan barn.
Läs fortsättningen på artikeln här och glöm för allt i världen inte att ta några djupa andetag innan ni läser om åldersbestämningen av "den lille" Ahmed: