Barn behöver medel mot håravfall
"Jag är integrationshandledare på ett boende för ensamkommande asylsökande unga (de som brukar kallas för ensamkommande flyktingbarn), samt för unga som får PUT. Några av mina kollegor och jag hade en diskussionen om dem och en av de erfarenheter vi delade var att ”barnen” blivit äldre och äldre under de många år vi jobbat med detta. På pappret har de alltid varit 14–18, så det är inte detta vi menar. Vi syftar på deras verkliga ålder.
När jag började jobba med detta i mitten på 2000-talet var det högst en fjärdedel som man verkligen tyckte sig kunna ifrågasätta åldern på, bara med en snabb blick. Idag däremot är det en klar majoritet av ”barnen” som uppenbart är över 18 år. Det man talar om i min bransch och på de boenden jag har kontakt med i tjänsten, är att de som är under 18 år hör till undantagen".
Läs fortsättningen här:
Ensamkommande "barn" kostar kommunerna (skattebetalarna) miljarder varje år
2011 var Statens utgift för ensamkommande barn 1,5 miljarder. 2013 hade samma utgiftspost vuxit till 3,3 miljarder och för år 2014 beräknas kostnaden ha stigit ännu mer, till 3.8 miljarder.Detta är inte den totala kostnaden. Framtida löpande kostnader är ett kommunalt ansvar men eftersom det handlar om värnlösa barn på drift (vissa i behov av medel mot håravfall) så måste det få kosta,,,,kosta hur mycket som helst.
För att ha råd skär man ner på den kommunala servicen, lägger ner verksamheter som man tycker är överflödiga (vilket snart är alla verksamheter utom verksamheterna för de skalliga barnen och för de utländska medborgarna som exempelvis de rumänska tiggarna) och drar in på vården för de äldre, de handikappade, missbrukarna, de hemlösa och barnen (det vill säga de barn som är riktiga barn och som är medborgare i Sverige).
Man ger sig på de svagaste grupperna i samhället (de som saknar röst) för att bland annat ensamkommande med håravfall, skägg och tandlossning tillsammans med sin familj, en familj som de säger sig sakna när de anländer men som lägligt dyker upp när de väl får permanent uppehållstillstånd, ska få en bättre ekonomisk tillvaro i Sverige. Famijemedlemmarna, oavsett hur många de är, har vid ankomst även de rätt att bli försörjda med svenska skattemedel.
Så här kan det gå till när ett värnlöst litet ”barn” tar sig ända till Sverige från andra sidan jordklotet. Gäller även när hela familjer ”flyr” (som det alltid brukar heta) om man byter ut barn mot familj, för att få ett bekvämare liv , bättre levnadsstandard och ekonomiska förutsättningar.
Först gäller det att aktivera släkten så att de samlar in de mellan femtio- och hundratusen kronorna som behövs för att kunna ta sig till ett bättre land och en bättre framtid.
Sedan är det dags att betala smugglarföretaget som oftahar sin bas i Pakistan, för att de ska frakta ”barnet” ”den ekonomiska flyktingen” till ett avlägset men lämpligt land. Annonser finns i de största tidningarna, där smugglarföretag skryter med sina kontakter och hur framgångsrika de är. De kan till exempel ”garantera” asyl i Sverige.
Vilket land man hamnar i styrs av ekonomin. De som har lite pengar på fickan hamnar i Ryssland. Med mera pengar går det att komma till Västeuropa. Vissa länder är inte populära alls. Det gäller exempelvis Irland efter finanskrisen. Portugal dissades också. 2012 var det bara nio personer som sökte sig dit för asyl.
Så börjar resan. ”Barnet” flyr ”hals över huvud” (som det ofta brukar heta) från exempelvis Afghanistan till Pakistan, sen via Iran och irakiska Kurdistan till Turkiet. Därifrån är det ganska lätt att ta sig in i Grekland. Väl där gäller det att ha pengar för vidare transport.
Från Grekland går färden med båt över Adriatiska havet till Italien, där samordnare mot en lämplig ersättning mer än gärna utrustar ”barnet” med ett Schengenvisum, så att det kan ta sig vidare (ensam och värnlös) till Frankrike, där andra i flyktingindustrin hjälper barnet vidare till England. Därifrån tar han (det är sällan en hon) färjan till exempelvis Dún Laoghaire, där den irländska asylindustrin står färdig att ta emot ”flyktingbarnet” och hjälpa honom att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.
Smugglarfirman förser ”den ekonomiska flyktingen” (barnet) med en tårdrypande asylberättelse och säger till honom att kasta alla identitetshandlingar innan han kommer fram och att han inte skall glömma att han är minderårig föräldra- och släktlös. Att han är ett litet barn. Då blir han omhändertagen av myndigheter som av regerande politiker fått tydliga instruktioner om att hjälpa honom.
Den lilla stackaren placeras efter sin långa och kanske mycket dramatiska resa slutligen på ett boende för ensamkommande ”barn" (inte så sällan på inköpta slott och herrgårdar) med all tänkbar lyx och personal som kan dadda med den lille dygnet runt och stå till tjänst om han drabbas av ålderskrämpor (håravfall som exempel), i väntan på permanent uppehållstillstånd och på att hans familj skall kunna ge sig till känna och ta sig till Sverige (hela världens socialbyrå) för bosättning och livstids försörjning.
Så här kan ett boende för ensamkommande småttingar se ut:
