Kyrkliga mötet i Växjö 1928
För ett tag sedan hittade jag en gammal bok med titeln “Kyrkliga mötet i Växjö 1928“, i en kristen secondhand affär. Varken titeln eller bokens skick (det faktum att den skrevs nästan ett halvt sekel innan min egen födelse), kändes särskilt lockande, men när jag började bläddra i den, förstod jag att den var speciell.
Jag köpte boken för en tia och i den fanns namn som Ludvig Lindberg, J. E Andren, Viktor Rundgren, L. M Engström, Olaf Moe, Gösta Nelson, J. M Danielsson med flera. Det enda namnet jag kände igen var L. M Engström. De andra hade jag aldrig hört talas om.
Ett kapitel handlar om tidsläget och de kristnas ansvar. De kristnas ansvar, i synnerhet de kristna ledarnas ansvar, är vad jag själv återkommer till gång på gång i mina egna texter trots att jag egentligen vill skriva om något roligare och mer upplyftande än ansvar.
Ordet ansvar låter så betungande, så krävande, kritiskt, dömande och är det inte nästan så att man kan ana ett uns av förtryck i detta så trista ord? Eller är det tvärtom, den enda vägen till befrielse i Kristus? Ansvar inför Gud och hans skapelse!
“Tidsläget och de kristnas ansvar” Föredrag av Kontraktsprosten L. M Engström, Bolstad
“Gent emot de ogudaktigas djärva, mörka syndaliv ha de kristna ett stort ansvar. De äro i dessa dagar synnerligen kallade till att ådagalägga härligheten och kraften i en helig vandel. Mitt i all syndens förruttnelse är deras höga uppgift att vara ett jordens salt. Mitt i det dystra syndamörkret är deras plikt att vara världen ljus, en stad på berget, vars sken synes vida ut i den mörka natten.
Vi präster ha framför alla andra ett stort ansvar. Vi måste själva göra allvarlig bot. Vi måste bliva de första i att göra en djupgående bättring. Vi måste leva i daglig vaksam sinnesändring. Vidare: Vi skola med ord och exempel predika bättring och omvändelse för andra, även om de icke lida denna bättringspredikan.
Vi få icke vara sådana pastorer, som taga det lätt med boten och bättringen hos oss själva eller andra. Taga vi lätt med boten hos oss själva, komma vi snart att taga det lätt med den i fråga om andra. Taga vi lätt med bättringspredikan för våra åhörare, bli vi snart slappa i att predika bot för oss själva.
O, att vi bleve sanna botpredikanter i denna tid! Ve oss präster, om vi tiga med synden, om vi äro tysta varnare och lättvindiga tröstare, som till och med hugsvala dem, som icke äro bedrövade, såsom många präster göra denna tid.
Ve oss präster, om vi predika ett annat evangelium, en annan Kristus än evangelister och apostlar hava predikat. Aposteln Paulus betygar: Om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad. Ja, så som vi förut hava sagt, så säger jag nu åter: Om någon förkunnar evangelium för eder i strid mot vad I haven undfått, så vare han förbannad. Gal. 1:8,9.
Ve oss, om vi predika, ett evangelium för köttet, ett evangelium utan lag, ett evangelium, som lämnar den gamla människan i lugnt bo, ett evangelium, som icke kan trösta i stor nöd, och framförallt icke i döden och domen.
Ve oss präster, om vi bliva förnuftspredikanter istället för trospredikanter, kulturpredikanter istället för äkta Kristus predikanter.
Ve oss, om vi äro oklara, ostadiga, halvhjärtade, ljumma predikanter, två själars män (Jak. 1:8), vilka den ena gången visa en salighetsväg, en annan gång en annan.
Ve oss, om vi vilja predika så, att vi behaga tidsanden istället för Guds Ande, på vilkens närhet och kraftiga verkan allena en predikans välsignelse beror. Då har vi fått vår lön. Vår dom blir fruktansvärd.
Ve oss, om vi mottaga predikoinstruktioner av radikala, förnekande teologer istället för att ödmjukt och lydaktigt lära i den Helige Andes högskola.
Ve oss, om vår predikan smakar av mänsklig vishet, men saknar det himmelska ljuset och livet, den himmelska smaken och kraften.
Ve oss, om vår predikan är kulturellt och vetenskapligt präglad, men blottad på Helig Ande och kraft.
Ve oss, om vi predika tvivel istället för tro, torftiga människotankar - låt vara professorstankar - istället för Guds tankar, Guds rena ord.
Ve oss, om vi predika oss själva istället för Jesus Kristus, om vi predikar bort Honom istället för att predika fram honom, om vi avkläda honom hans frälsarehärlighet, vi som skulle leva och arbeta för att göra honom stor och härlig inför syndares ögon.
Ve oss, om vi spilla bort vår korta arbets och nådetid med att lära sådant, som icke duger, så att varken vi eller våra åhörare hålla provet. Hur förfärande att med en falsk tröst och en falsk Kristus avfärda våra församlingsmedlemmar in i evigheten!
Hur skall det då gå med oss i provet? Såsom med halmstrån i den virvlande domsfloden. Hur skall det gå i räkenskapen? Då blir domedagen föross ingen glädjedag. Den blir istället en osäglig smärtedag. Tänk att då se Domaren in i ögonen! Och tänk att se våra åhörare in i ögonen i domen!
Hur gripande att på den dagen höra våra åhörare veklagan och förebråelser, att de för vår skull gått förlorade! Vart skola vi taga vägen, om våra åhörares själar då skola krävas ur våra händer, därför att vi vore falska vägvisare och onda herdar för hjorden?
Någon måhända tänker: Det är en mörk målning av tidsläget. Alldeles rätt. Men det är en sann målning. Och det är alltid bäst med sanningen”
Man kan fråga sig vad som hade hänt idag om en präst eller pastor hade predikat i samma anda som L. M Engström. Nu tänker jag mer på hur turerna hade gått innan avskedandet från kyrkan eller församlingen, varit ett faktum.
Vilka argument hade samhället använt sig av för att få bort en präst eller pastor som drivs av Guds Ande och inte av världens ande, och hur hade den samlade kristenheten ställt sig till en predikan av denna sort?
För det är väl ingen som tror att en präst eller pastor kan predika om synd, bot, bättring och om Guds tankar och Guds rena ord utan att hamna i kontrovers med världen, världens företrädare och den onde själv, vilka öppet är motståndare till Guds rike.
Social rättvisa och evangelisation är flöden ur samma källa, Guds ord. Det är bibelns människosyn som ligger till grund för social rättvisa medan det är bibelns evangelium som ligger till grund för evangelisationen.
Evangelisation som inte grundar sig på bibelns lära eller människosyn är inte från Gud. Jesus säger:
“Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt. 28:19-20)
Jesus säger inte enbart att hans lärjungar skall gå ut till alla folk och döpa dem i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Han säger även att de skall lära dem att hålla alla de bud han har gett dem. De flesta av bibelns bud bygger på att det finns andra människor att ta hänsyn till och därför kan de bara hållas när människor befinner sig bland andra människor eller i sociala sammanhang.
Tyder inte detta på att Gud inte bara är frälsningens Gud utan också skapelsens Gud? Att Gud värnar om hela sin skapelse (allt i himmelen och på jorden) men mest av allt om människan som är skapelsens krona och hans avbild?
“Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem” (1.Mos.1:27)
Det är sant att bara individer kan ta emot frälsningen. Samhällen kan inte rättfärdiggöras genom tron eller stå i ett personligt förhållande till Gud. Därför kan inte förkunnelsen riktas mot ekonomiska eller politiska strukturer utan enbart till individer.
Social rättvisa kan inte ersätta evangelisation och evangelisation kan inte ersätta social rättvisa. Båda existerar i sin egen rätt men hör ihop då människan inte enbart är en själ och en ande utan även en kropp och en social varelse.
Att gå emot orättfärdigheten i världen, handlar om att värna människans av Gud givna rättigheter och värde därför att Gud värnar om människan. Kristna som tar strid mot synden och lögnen, (inte mot syndarna och lögnarna vilket Gud förbjude då det är dem som vi skall leda till omvändelse), och som därmed går emot orätten och det onda i världen, värnar således om Gud, Guds rike och om hans skapelse.
Jag köpte boken för en tia och i den fanns namn som Ludvig Lindberg, J. E Andren, Viktor Rundgren, L. M Engström, Olaf Moe, Gösta Nelson, J. M Danielsson med flera. Det enda namnet jag kände igen var L. M Engström. De andra hade jag aldrig hört talas om.
Ett kapitel handlar om tidsläget och de kristnas ansvar. De kristnas ansvar, i synnerhet de kristna ledarnas ansvar, är vad jag själv återkommer till gång på gång i mina egna texter trots att jag egentligen vill skriva om något roligare och mer upplyftande än ansvar.
Ordet ansvar låter så betungande, så krävande, kritiskt, dömande och är det inte nästan så att man kan ana ett uns av förtryck i detta så trista ord? Eller är det tvärtom, den enda vägen till befrielse i Kristus? Ansvar inför Gud och hans skapelse!
“Tidsläget och de kristnas ansvar” Föredrag av Kontraktsprosten L. M Engström, Bolstad
“Gent emot de ogudaktigas djärva, mörka syndaliv ha de kristna ett stort ansvar. De äro i dessa dagar synnerligen kallade till att ådagalägga härligheten och kraften i en helig vandel. Mitt i all syndens förruttnelse är deras höga uppgift att vara ett jordens salt. Mitt i det dystra syndamörkret är deras plikt att vara världen ljus, en stad på berget, vars sken synes vida ut i den mörka natten.
Vi präster ha framför alla andra ett stort ansvar. Vi måste själva göra allvarlig bot. Vi måste bliva de första i att göra en djupgående bättring. Vi måste leva i daglig vaksam sinnesändring. Vidare: Vi skola med ord och exempel predika bättring och omvändelse för andra, även om de icke lida denna bättringspredikan.
Vi få icke vara sådana pastorer, som taga det lätt med boten och bättringen hos oss själva eller andra. Taga vi lätt med boten hos oss själva, komma vi snart att taga det lätt med den i fråga om andra. Taga vi lätt med bättringspredikan för våra åhörare, bli vi snart slappa i att predika bot för oss själva.
O, att vi bleve sanna botpredikanter i denna tid! Ve oss präster, om vi tiga med synden, om vi äro tysta varnare och lättvindiga tröstare, som till och med hugsvala dem, som icke äro bedrövade, såsom många präster göra denna tid.
Ve oss präster, om vi predika ett annat evangelium, en annan Kristus än evangelister och apostlar hava predikat. Aposteln Paulus betygar: Om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad. Ja, så som vi förut hava sagt, så säger jag nu åter: Om någon förkunnar evangelium för eder i strid mot vad I haven undfått, så vare han förbannad. Gal. 1:8,9.
Ve oss, om vi predika, ett evangelium för köttet, ett evangelium utan lag, ett evangelium, som lämnar den gamla människan i lugnt bo, ett evangelium, som icke kan trösta i stor nöd, och framförallt icke i döden och domen.
Ve oss präster, om vi bliva förnuftspredikanter istället för trospredikanter, kulturpredikanter istället för äkta Kristus predikanter.
Ve oss, om vi äro oklara, ostadiga, halvhjärtade, ljumma predikanter, två själars män (Jak. 1:8), vilka den ena gången visa en salighetsväg, en annan gång en annan.
Ve oss, om vi vilja predika så, att vi behaga tidsanden istället för Guds Ande, på vilkens närhet och kraftiga verkan allena en predikans välsignelse beror. Då har vi fått vår lön. Vår dom blir fruktansvärd.
Ve oss, om vi mottaga predikoinstruktioner av radikala, förnekande teologer istället för att ödmjukt och lydaktigt lära i den Helige Andes högskola.
Ve oss, om vår predikan smakar av mänsklig vishet, men saknar det himmelska ljuset och livet, den himmelska smaken och kraften.
Ve oss, om vår predikan är kulturellt och vetenskapligt präglad, men blottad på Helig Ande och kraft.
Ve oss, om vi predika tvivel istället för tro, torftiga människotankar - låt vara professorstankar - istället för Guds tankar, Guds rena ord.
Ve oss, om vi predika oss själva istället för Jesus Kristus, om vi predikar bort Honom istället för att predika fram honom, om vi avkläda honom hans frälsarehärlighet, vi som skulle leva och arbeta för att göra honom stor och härlig inför syndares ögon.
Ve oss, om vi spilla bort vår korta arbets och nådetid med att lära sådant, som icke duger, så att varken vi eller våra åhörare hålla provet. Hur förfärande att med en falsk tröst och en falsk Kristus avfärda våra församlingsmedlemmar in i evigheten!
Hur skall det då gå med oss i provet? Såsom med halmstrån i den virvlande domsfloden. Hur skall det gå i räkenskapen? Då blir domedagen föross ingen glädjedag. Den blir istället en osäglig smärtedag. Tänk att då se Domaren in i ögonen! Och tänk att se våra åhörare in i ögonen i domen!
Hur gripande att på den dagen höra våra åhörare veklagan och förebråelser, att de för vår skull gått förlorade! Vart skola vi taga vägen, om våra åhörares själar då skola krävas ur våra händer, därför att vi vore falska vägvisare och onda herdar för hjorden?
Någon måhända tänker: Det är en mörk målning av tidsläget. Alldeles rätt. Men det är en sann målning. Och det är alltid bäst med sanningen”
Man kan fråga sig vad som hade hänt idag om en präst eller pastor hade predikat i samma anda som L. M Engström. Nu tänker jag mer på hur turerna hade gått innan avskedandet från kyrkan eller församlingen, varit ett faktum.
Vilka argument hade samhället använt sig av för att få bort en präst eller pastor som drivs av Guds Ande och inte av världens ande, och hur hade den samlade kristenheten ställt sig till en predikan av denna sort?
För det är väl ingen som tror att en präst eller pastor kan predika om synd, bot, bättring och om Guds tankar och Guds rena ord utan att hamna i kontrovers med världen, världens företrädare och den onde själv, vilka öppet är motståndare till Guds rike.
Social rättvisa och evangelisation är flöden ur samma källa, Guds ord. Det är bibelns människosyn som ligger till grund för social rättvisa medan det är bibelns evangelium som ligger till grund för evangelisationen.
Evangelisation som inte grundar sig på bibelns lära eller människosyn är inte från Gud. Jesus säger:
“Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt. 28:19-20)
Jesus säger inte enbart att hans lärjungar skall gå ut till alla folk och döpa dem i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Han säger även att de skall lära dem att hålla alla de bud han har gett dem. De flesta av bibelns bud bygger på att det finns andra människor att ta hänsyn till och därför kan de bara hållas när människor befinner sig bland andra människor eller i sociala sammanhang.
Tyder inte detta på att Gud inte bara är frälsningens Gud utan också skapelsens Gud? Att Gud värnar om hela sin skapelse (allt i himmelen och på jorden) men mest av allt om människan som är skapelsens krona och hans avbild?
“Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem” (1.Mos.1:27)
Det är sant att bara individer kan ta emot frälsningen. Samhällen kan inte rättfärdiggöras genom tron eller stå i ett personligt förhållande till Gud. Därför kan inte förkunnelsen riktas mot ekonomiska eller politiska strukturer utan enbart till individer.
Social rättvisa kan inte ersätta evangelisation och evangelisation kan inte ersätta social rättvisa. Båda existerar i sin egen rätt men hör ihop då människan inte enbart är en själ och en ande utan även en kropp och en social varelse.
Att gå emot orättfärdigheten i världen, handlar om att värna människans av Gud givna rättigheter och värde därför att Gud värnar om människan. Kristna som tar strid mot synden och lögnen, (inte mot syndarna och lögnarna vilket Gud förbjude då det är dem som vi skall leda till omvändelse), och som därmed går emot orätten och det onda i världen, värnar således om Gud, Guds rike och om hans skapelse.
